Olivia Ahlström ★

Jag sitter på världens bästa plats som finns på planeten. Absolut min favorit plats. Sängen. Här sitter jag med laptopen i knäet och lyssnar på musik. Funderar på livet. Jag är trött. Det känns som jag har blivit lite latare att plugga hemma. Fast det kan ju bero på att vi knappt har läxor, prov och så. Men ändå, jag minns i 7an, jag var flitig som fan. Pluggade och pluggade. Nu är jag alltid så lat. Fast jag pluggar ju precis normalt, men jag menar jämfört med förut så är jag lite latare nu. Det är sista året, iegentigen 10ende året i grundskolan. Jag börjar tröttna. Vill flytta till Örebro och börja det nya livet där. Fast samtidigt vill jag inte det. För jag har en underbar pojkvän här i Skåne. Mina föräldrar kommer ju alltid vara vid min sida oavsett vad så jag behöver inte oroa mig för dem när jag studerar i Örebro och sedan flyttar hem igen efter 3 år.Men pojkvän är en annan sak, annars är man tillsammans eller så snackar man aldrig mer. Det är fetttttttttt jobbigt. Nu tänker ni säkert "jaha, men hon har väl också vänner hon inte vill lämna?". Absolut, det har jag. Men de flesta av mina vänner kommer också studera i Örebro med mig. Därför är det en skillnad. Jag älskar Jespher så himla mycket. Men som tur så är det 1 år kvar och vi får se vad som händer. Om jag väljer att stanna kvar här i Skåne och gå på någon gymnasium här eller väljer att flytta till Örebro. Det är sådan beslut jag får ta. Sedan vet jag inte vilken linje jag ska gå på, ångest. Men iegentligen är det inte riktigt 1 år, det är redan i Mars man ska göra sitt val. Jag tänker och tänker. Det beslut jag kommer göra kommer vara det viktigaste besluten under mitt liv, men beslutet är från mitt hjärta. Så det blir säkert bra. Jag ska se till så det blir bra.  

Nu när jag väl sitter och funderar om livet så vill jag nämna min absolut finaste pojkvän. Sjukt fin är han, Jespher. Jag vet verkligen hur det känns att vara kär på riktigt, jag har känt exakt samma känsla sen det blev vi två. Det var på perrongen, du gav mig en kyss. Då försvann exakt alla mina problem som snurrade i huvudet. Det är otroligt vad du kan få mig att må bra. Det prirrar i hela kroppen av lycka i mig. ÅÅHJPÅHPÅPGŨH är så kär. Det är verkligen dig jag vill ha Jespher. Hoppas du tar till dig det om du läser detta. Jag älskar dig!!

Om mina vänner mår bra så gör jag det också. Det värsta i livet är att se någon nära att må dåligt. Man vill verkligen göra allt för att det ska bli bra men ändå går det inte. Jag blir så sjukt glad när jag vet att mina vänner mår bra, och folk som jag inte alls känner bra också. 

 

Jag har lärt mig att kunna känna den känslan när livet är som bäst så måste man också vara ledsen och nere någon gång. Det är då man kan jämföra hur det känns att vara nere och när livet är toppen. Det är viktigt tycker jag. Att kunna gråta ut allt och sedan känna hur bra det faktiskt är. När man har varit ledsen och nere en hel del så vet man att man kan skratta igen. 

Jag har börjat vänja mig vid vissa saker som har förändrats. Jag vill inte tillbaka, det är så här det ska vara. Annars finns risken att man hamnar i samma trubbel igen. Det är som att man ser en film två gånger när man väljer att ge en massa chanser. Men man vet att det slutar alltid i samma sits. 

Nu på den sista tiden har jag varit väldigt ledsen. Ibland har jag anledningar till det och ibland inte. Ni vet ju själva att i tonåren kommer det jobbiga perioder då man är orolig för saker som man inte behöver vara orolig för eller bara är ledsen. Jo visst, det är faktiskt väldigt normalt. Det är just precis vad jag går igenom just nu. Fast igår och idag har varit bra dagar. 

 

 

När man gråter sådär mycet för saker och ting så är det olika för alla hur man tar det. När jag är mycket ledsen så rasar jag ner i vikt, väldigt mycket ner i vikt. Jag kan komma hem från skolan och lägga mig i sängen och se mina höftben sticka ut. Fast det brukar inte alls vara så annars. Jag äter kanske också lite sämre när jag är väldigt ledsen, fast det är inte så att jag inte äter någoting alls. Men alltså, det har inget med maten att göra. Det är bara när jag är vädligt ledsen ofta som jag rasar ner i vikt. Jag kan äta hur mycket som helst men ändå rasar jag ner i vikt. Sedan blir min hy och hår dåligare... Jag blir också väldigt trött snabbt. Jag vet faktiskt varför inte jag delar med mig om det här. Men ibland kan det vara skönt att berätta och förklara ens tankar. För jag är nog absolut INTE den enda som upplever det här just nu. Detta är en blogg, man kan skriva vad som helst. Ibland blir det rätt och ibland fel. Folk kan se ner på mig nu bara för jag skrev detta. Men waaow okej, det är absolut inget fel. Alla är ledsna ibland.

 

Igår när jag låg i sängen i mina mjukisshorts och lyfte upp benen så kunde man bara se benmusklerna. Innan hade jag fett eller vad det ska kallas, typ tjockare lår, fast det är inte så stor skillnad ändå. Men jag märker ju själv hur det påverkar mig. Alla är olika, när jag är ledsen går jag lätt ner i vikt och så är det. Jag försöker undervika det, tänka positivt. Men det handlar mycket om viljan! Jag vet och kan övervinna den. När allt blir bra igen så återvänder man sig till sina vanor, jag kommer gå upp i vikt fort då. Det är bara bra! Det är väldigt olika, det är upp och ner. Tänk efter så förstår ni nog.

När jag umgås med mina vänner eller pojkvän så är det som allt vänder om sig, man mår så bra! Man är så lycklig! - Kanske inte alla gånger, jag menar i skolan blir man inte precis lyckligast haha. Men ni förstår nog. Ofta ser folk glada ut på utsidan men ledsna på insidan. Tyvärr. 

 

Sedan är det också att jag har skadat mina höfter/rygg. Det har pågått länge nu men det har blivit värre på sistione. Så dåligt illa så jag inte kan ut och jogga längre, det som jag älskar att göra! Det gör mig också ledsen. Jag hade en vana att få rensa mina tankar genom att jogga en runda. Det fick mig att må så j*vla bra faktiskt. Men nu hindrar min skada det, så det är nog en av anledningarna till att jag ofta är ledsen nu för tiden. Det hindrar också mig att göra de moment man ska klara på idrotten, och jag har alltid varit vädligt duktig i idrott. Jag har betyget A och pga min skada vill jag inte försämra mitt betyg...

Tack och lov så har jag en tid hos doktorn imorgon för att kolla mina höfter/rygg och se vad problemet är! Sedan får jag helt enkelt se vad jag kan göra. Men en dag kommer jag vara där igen, den glada Olivia! :)

Det viktigste är att veta att man är bra som man är!! Man måste försöka blicka framåt och tänka positivt. Ett tips, om ni känner igen er så snälla prata med någon om det. Håll inte det inne för er själva. För då mår man ännu sämre. Jag lovar, man mår mycket bättre när man kan prata med någon när man mår dåligt. Det kan vara en kompis, föräldrer eller hos en pyskolog. Det beror på vad som känns bäst för en själv. Precis du är awesome! Tro på er själva så kommer ni långt i livet. Ta hand om er.

Det är som ett svart hål har täckt över allt. Jag kommer aldrig mer vilja försöka eller ens se ansikterna. Det räcker nu med att komma fram till bra lösningar. Jag vet själv vart jag står och vad jag vill. Har verkligen strikt bestämt av personliga själ varför jag aldrig mer vill röra handtaget av den stora ytterdörren. 

Huvudsaken är att jag själv vet vad jag har gjort - gett chanser och försökt själv. Men idag kommer jag faktiskt inte tänka på något annat mer än att jag vill därifrån. Fan vad skönt det skulle vara då. Är riktigt j*vla arg för att det ska behöva vara så här. Snälla...det finns tillräckligt med kalla människor på jorden. Och varför skulle just jag behöva uppleva det. Har verkligen tänkt igenom vartenda sekund, minut, timme, dag, vecka och år om det här. Det räcker nu.

 

Med tiden förändras man och väljer att gå olika vägar. Man mognar på olika sätt och olika fort. Även idag kan det komma kvällar/nätter med den där stämningen som jag beskrev. Fast inte på samma sätt. Kanske ännu bättre. Eller ibland inte. Det är så olika på grund av vilket tillfälle det är. Saker kan förändras sådär kvickt snabbt. Det är så mycket man har lärt sig av människor, så mycket man har blivit medveten om olika sorts människor i livet. Speciellt nu vid denna åldern, man är fullt medveten om hur folk kan vara. Det är så kul. För alla är väldigt egoistiska men ändå snälla för att dölja den svaga sidan. Det är så kul att se folk snacka skit. De är bara rädda för sanningen. 

 

Ikväll när jag satt i mitt rum och kollade på det tråkiga och enformiga programmet "Sommarkrysset" på Tv 4 kom Hanna in på rummet och bad mig att byta till SVT 1. "Jaaa okidoki" gav jag henne som svar. Det var "Skavlan" med Justin Bieber. Jag tänkte väl inte skärskilt mycket om det från första början. Sedan blev jag allt mer nyfiken och det verkade så intressant att få se interjuver med Justin Bieber. Jag är verkligen inte ett stort fan av honom. Men ikväll när jag fick se han på scenen inför flera tuuuuuuuusen människor i Norge i våras så upptäckte jag något som många faktiskt glömmer hos honom. Han är fantastiskt duktig på det han gör! Alla tjejer i publiken grät av lycka, ja, jag förstår självklart det! Gud. Jag förstår inte varför Justin Bieber får en massa skit (hotande kommentarer, blir kallad bög o.s.v) för det han gör. Han gör det som han tycker är kul. Precis som vi gör! Tex fotboll, ridning och dans etc. Fast nu har ju Justin Bieber bara lyckats mycket bättre. Ikväll insåg jag också hur begåvad killen är, hur kul det var att se han prata om hans tankar och livet på TV. Tyckte det var kul att se någon som står för det man gör, tänker och säger! Nej asså, jag bara ryser av känslan hur duktig killen faktiskt är!!! Fattaaaaaa så svårt det är att bli så stor som han är idag?! Grymt alltså, riktigt grymt! Blir nog en biljett till hans konsert nästa år med min syster...! 

Jag hatar avundsjuka och svartsjuka. Och skillnaden är väl inte så stor mellan avundsjuka och svartsjuka. Det är nästan samma sak. Fast man säger 'svartsjuka' mesta dels i ett förhållande har jag märkt. Det värsta i ett förhållande är att ens partner inte kan lita på den andre. Jag menar, om man är kära och älskar varandra till 100 så kan ju ingen annan komma imellan? Det jobbiga är att bara för att man snackar med någon annan kille/tjej blir den andre partnen så annorlunda och konstig, nästan sådär taskig. Fast man själv inte har gjort något. Man vill ju bara snacka med sina tjej/killvänner. Så fort man gör det vräker den andre partner sig ur en massa onödiga kommentarer. Man blir så fruktansvärt ledsen. Kan ingen förstå att man är i ett förhållande med den personen man älskar och är KÄR i. Det var ju därför man blev tillsammans. Man bör sluta tänka på saker som ger dålig energi till varandra och tänka istället att man har varandra och det är 'vi' så länge det funkar. Liksom leva i nuet istället för att oroa sig över onödiga saker. Såklart tycker jag att man måste få träffa nya vänner, både killar och tjejer. Eftersom förhållandet varar inte alltid hela livet. Tänk om man skulle skita i sina vänner helt för sin partners skull bara för att svartsjukan tar över en? Nej det tycker jag inte man ska göra. För då står man tillslut ensam kvar när förhållandet tar slut. 

Jag har själv varit i samma situtation. Men det var nästan för 1 år sedan nu, alltså med mitt ex. Jag har lärt mig att svartsjuka/avundsjuka kan både var bra och dåligt. Det bevisar bara att man själv är så kär och rädd för att förlora sin älskade. Men nackdelen är den att svartsjuka/avundsjuka inte varar i längden! Jag tycker man ska tro på varandra och ge varandra lite luft och frihet till andra saker också. Annars fastnar man i svartsjukan/avundsjukan. Det kan ta långt tid att ta sig ur svartsjukan/avundsjukan. Man måste bara hitta ett sätt att lösa det som känns bra för båda. Nu idag är jag inte lika svartsjuk/avundsjuk som jag var något år sen. Man måste kunna lita på varandra. Går sin partner över gränsen så är vet man att man inte kan ha tillit till varandra. Så, så länge man inte gör något dumt så borde man leva i nuet och respektera varandra! 

 

Vart ska jag börja... Jag menar, det är sommarlov och jag lever ut till det jag vill göra nu när det är lov. Sedan är det mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag har slut på inspiration och är tom i hjärnan av all tänkande. Det känns som jag snart ska explodera av allt som snurrar runt i mitt huvud.

Jag vet vad jag vill här och nu, men det finns andra som vill något annat. Det finns ingen bra kombination till det. Så jag försöker ta ett steg i taget.

Jag ska försöka ta tag i bloggen och våga dela med mig av mitt liv än vad jag gjorde innan. Jag är rädd för att gå över gränsen och få rykten, men för att bloggen ska bli mer personlig och 'bättre' är bra för mig så ska jag försöka fortsätta blogga. Det går inte att vara rädd i livet, för vad gör det om 100 år?

 

Jag vill bara att jag och min syster ska ha det bra, må bra och leva ut till det vi vill göra. Det är inte okej att behöva känna sig som främmande personer i ett hus där man bor och vara nervösa varje gång man öppnar ytterdörren till sitt andra hem. Därför ska jag bo hos min mamma nu tills det löser sig hos min pappa där styvfamiljen är. Jag älskar min pappa över allt annat på den här jorden, han är en av de bästa som finns. Han får mig att må som en prinsessa. Min pappa har absolut inte gjort något som får mig och min syster att må dåligt. Det är av massa andra anledningar som jag inte nämner här. Jag vill bara få ett slut och sedan fortsätta utan onödiga problem i en styvfamilj.

 

Jag behöver bara tid att tänka på allt som har hänt. Man lär sig utav sina misstag och det är viktigt att våga gå vidare och se vad det finns för möjligheter i livet. Jag vill och ska klara det här!

 

Från och med nu ska jag börja om med bloggen. Ska försöka blogga lite, inte för krävande. Jag vill inte känna mig tvingad till att blogga. För då blir det inte bra.

Sanningen är: bloggning är faktiskt en liten del av mig hehe. Jag blickar framåt och ska dit jag vill!