Haha, alltså jag måste få dela med mig av min dröm. Jag har helt plötsligt börjat drömma konstiga drömmar varje natt. Vilket kan vara ganska kul att tänka på när man vaknat ur sin dröm. I natt drömde jag iallafall om att jag och en killkompis + min lillasyster var med i Big Brother?! Ehm...jag som aldrig följt BB och tycker det är skit, seriöst haha.
I drömmen utspelade BB sig i min mormors stora villa mitt ute på landet, det var vinter och mega mycket snö. Vi tre kom på att vi skulle vara inlåsta i huset i 100 dagar och det var vi verkligen inte peppade för. Så vi gick till personalen, vi gick ut...som man inte får göra då, men det gjorde vi ändå. Jag sjönk ner i snön, det var jättemycket snö som det inte kan vara i verkligheten, men ni vet att allt blir så överdrivet i drömmarna. Iallafall, vi träffade personalen och sa att vi inte visste om vi ville vara med i BB eftersom vi hade glömt att man var tvungen att vara inlåst i 100 dagar. Då upptäckte personalen att vi var 15 och 11 år, vilket är för ungt att delta i BB. Det hade tydligen blivit något fel sa de. Vi fick ändå delta om vi ville. Då skrattade vi. Sedan minns jag inte vad som hände i fortsättningen, tror jag vaknade då. Det jag minns är att jag fick ÅNGEEEEST att jag skulle vara med i BB haha fyfan...
Har aldrig drömt så här mycket under hela mitt liv. Började med mina drömmar för ca 2 veckor sedan. Känns konstigt, men det är väl naturligt i denna åldern. Det kan också vara att det är sommarlov och det händer mycket saker under dagen, så drömmer man om andra saker på natten för man är så påverkad eller något. Vem vet... Får se vad jag drömmer om i natt då! Puss puss
Blir strax hämtad av min kära pappa eftersom vi ska till stan och fira min födelsedag lite i förskott på en restaurang. Ja, jag fyller 16 år imorgon. På tal om det så får jag övningköra också, så kul! Ska börja redan i Augusti antar jag ;-) Kör på en enkel outfit idag, svarta jeans, tröja, korsörhängen, vita låga converse och ofixat hår! Nu ska jag ta vara på kvällen med min pappa, saknar honom så mycket!!!...
Jag hatar avundsjuka och svartsjuka. Och skillnaden är väl inte så stor mellan avundsjuka och svartsjuka. Det är nästan samma sak. Fast man säger 'svartsjuka' mesta dels i ett förhållande har jag märkt. Det värsta i ett förhållande är att ens partner inte kan lita på den andre. Jag menar, om man är kära och älskar varandra till 100 så kan ju ingen annan komma imellan? Det jobbiga är att bara för att man snackar med någon annan kille/tjej blir den andre partnen så annorlunda och konstig, nästan sådär taskig. Fast man själv inte har gjort något. Man vill ju bara snacka med sina tjej/killvänner. Så fort man gör det vräker den andre partner sig ur en massa onödiga kommentarer. Man blir så fruktansvärt ledsen. Kan ingen förstå att man är i ett förhållande med den personen man älskar och är KÄR i. Det var ju därför man blev tillsammans. Man bör sluta tänka på saker som ger dålig energi till varandra och tänka istället att man har varandra och det är 'vi' så länge det funkar. Liksom leva i nuet istället för att oroa sig över onödiga saker. Såklart tycker jag att man måste få träffa nya vänner, både killar och tjejer. Eftersom förhållandet varar inte alltid hela livet. Tänk om man skulle skita i sina vänner helt för sin partners skull bara för att svartsjukan tar över en? Nej det tycker jag inte man ska göra. För då står man tillslut ensam kvar när förhållandet tar slut.
Jag har själv varit i samma situtation. Men det var nästan för 1 år sedan nu, alltså med mitt ex. Jag har lärt mig att svartsjuka/avundsjuka kan både var bra och dåligt. Det bevisar bara att man själv är så kär och rädd för att förlora sin älskade. Men nackdelen är den att svartsjuka/avundsjuka inte varar i längden! Jag tycker man ska tro på varandra och ge varandra lite luft och frihet till andra saker också. Annars fastnar man i svartsjukan/avundsjukan. Det kan ta långt tid att ta sig ur svartsjukan/avundsjukan. Man måste bara hitta ett sätt att lösa det som känns bra för båda. Nu idag är jag inte lika svartsjuk/avundsjuk som jag var något år sen. Man måste kunna lita på varandra. Går sin partner över gränsen så är vet man att man inte kan ha tillit till varandra. Så, så länge man inte gör något dumt så borde man leva i nuet och respektera varandra!
Jag tänkte att svartsjuka/avundsjuka är ett STORT problem i vanliga förhållande, så ni flesta känner nog igen er! Kom ihåg att vartenda en är UNIKA! Var bara dig själv och gör det som känns bra för dig själv.
Ni träffades på Facebook och började snacka. Sedan efter några dagar ger ni ut varandras mobilnummer och börjar smsa dygnet runt. Det har gått några veckor och ni börjar träffas. Det pirrar i magen av att höra namnet på den du tycker om. Ni fortsätter att hålla kontakten och träffas så mycket ni kan. Ni börjar prata mer seriöst, blandar in känslor och det känns bra tycker ni. Ni träffas i sovrummet på sängen och börjar kyssas. Ni får kärleksrus över hela kroppen. Sedan fortsätter ni snacka och får ihop det till ett förhållande som varar så länge tills någon av er avslutar kapitlet som om det vore aldrig hänt. Ni slutar snacka och ses överhuvudtaget. Det var som om ni var misstag för varandra. Fast iegentligen betydde det jättemycket. Allt man gick igenom med varandra. Beroende på hur länge förhållandet var. Så det är olika. Ett förhållande varar så länge man är ihop sedan är det pang bom slut och man ses aldrig. Vänskap är inte så tjajt som ett förhållande eftersom det har inte så höga krav som man får i ett förhållande. Vilket många nog känner igen. Därför finns alltid vänskapen där och förhållande kommer och går. Det kan också vara tvärtom.
Vart ska jag börja... Jag menar, det är sommarlov och jag lever ut till det jag vill göra nu när det är lov. Sedan är det mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag har slut på inspiration och är tom i hjärnan av all tänkande. Det känns som jag snart ska explodera av allt som snurrar runt i mitt huvud.
Jag vet vad jag vill här och nu, men det finns andra som vill något annat. Det finns ingen bra kombination till det. Så jag försöker ta ett steg i taget.
Jag ska försöka ta tag i bloggen och våga dela med mig av mitt liv än vad jag gjorde innan. Jag är rädd för att gå över gränsen och få rykten, men för att bloggen ska bli mer personlig och 'bättre' är bra för mig så ska jag försöka fortsätta blogga. Det går inte att vara rädd i livet, för vad gör det om 100 år?
Jag vill bara att jag och min syster ska ha det bra, må bra och leva ut till det vi vill göra. Det är inte okej att behöva känna sig som främmande personer i ett hus där man bor och vara nervösa varje gång man öppnar ytterdörren till sitt andra hem. Därför ska jag bo hos min mamma nu tills det löser sig hos min pappa där styvfamiljen är. Jag älskar min pappa över allt annat på den här jorden, han är en av de bästa som finns. Han får mig att må som en prinsessa. Min pappa har absolut inte gjort något som får mig och min syster att må dåligt. Det är av massa andra anledningar som jag inte nämner här. Jag vill bara få ett slut och sedan fortsätta utan onödiga problem i en styvfamilj.
Jag behöver bara tid att tänka på allt som har hänt. Man lär sig utav sina misstag och det är viktigt att våga gå vidare och se vad det finns för möjligheter i livet. Jag vill och ska klara det här!
Från och med nu ska jag börja om med bloggen. Ska försöka blogga lite, inte för krävande. Jag vill inte känna mig tvingad till att blogga. För då blir det inte bra.
Sanningen är: bloggning är faktiskt en liten del av mig hehe. Jag blickar framåt och ska dit jag vill!
